Tekniken i kalklösaren

Vårt utbud av IPS-produkter för reducering av kalkavlagringar utgörs av fyra st. KalyxX-varianter (monteras på inkommande vattenrör, för hela hushållet) samt en mindre och enklare WashBall (läggs direkt i disk- och tvättmaskinen). Båda fungerar enligt samma princip, helt underhållsfritt, utan strömtillförsel, kemikalier och filter, till mycket lägre pris än saltavhärdaren. Låter det för bra för att vara sant? Då har du hittat helt rätt... här berättar vi HUR det funkar, inte bara ATT det funkar!

Saltavhärdarens filter och reningssalt är onekligen enklare att förklara (viktig orsak till varför de också säljs mer.) Kalklösaren kräver lite mer grundkunskap för att dess funktion ska bli begriplig. Låt oss ändå försöka förklara, utan att bli allt för tekniska. (Grund-tekniken kan lätt verifieras i en vanlig kemi-skolbok.)

Förutsättningar
En grundläggande utgångspunkt är att kalkproblem faktiskt bara skapas av sediment & avlagringar, inte av de fria kalkpartiklarna i vattnet, som till och med är nyttiga för kroppen (vi behöver bara eliminera partiklarnas fästförmåga). Den smarta tekniken i kalklösaren bygger på galvaniska element, vilket i sig är ganska grundläggande fysik & kemi.

IPS KalyxX är en av marknadens mest effektiva, pålitliga och välkonstruerade kalklösare, i form av en genomströmnings-kropp med in- och utlopp. Innandömet består av ett stort antal patenterade, turbinformade elektroder. Det har ingenting med magnetism att göra (även om nya IPS KalyxX Active nyttjar magnetism också, förutom galvaniska element, för extra effektivitet.) Kalkrikt vatten virvlas runt, igenom och mellan elektroderna, där kalkpartiklar (kalcit) bombarderas av joner/ström och omvandlas till aragonit utan fästförmåga.

Schematisk sprängskiss på våra IPS-produkter.

Galvanisk cell/element
IPS står för ”Ion Polarization System”, dvs. ”jonisk (eller galvanisk) spänning”, vilket uppstår när två metall-elektroder av olika ädelhetsgrad (t.ex zink/koppar) placeras direkt i en elektrolytisk (ledande) vätska, gas, mm. eller i två olika elektrolyter med en ledande brygga dem emellan. Processen aktiveras av kemiska reaktioner, helt utan strömtillförsel. Positivt laddade joner fälls ut i elektrolyten, från den mindre ädla metallen. Då blir ett överskott av elektroner kvar på zinkstycket, vilket bygger upp en spänning på 0,8–1,0V mellan elektroderna, i vissa fall ända upp till 4,5V (påverkas av elektrodernas material, avstånd och storlek, samt elektrolyt-val). Spänningen ger upphov till strömspikar från zink till koppar. Galvaniska celler kan skapas på flera sätt; vanliga batterier är en form av galvaniska celler, även rost bildas av galvaniska processer vid fukt. (Zink/koppar är bra generella exempel, andra metaller används i IPS produkter.)

Schematisk skiss av galvanisk cell, i detta exempel med zink-/koppar-elektroder. Joner är atomer med för få eller för många elektroner. Systemet med 2 olika ädla metaller i en elektrolyt kallas ”galvanisk cell” eller ”galvaniskt element”.

Elektrolyt
I vårt fall är det vattnet som utgör elektrolyten. Surt och salt vatten anses vara utmärkta elektrolyter, medan vanligt kranvatten egentligen har sämre ledningsförmåga. Det som ändrar den saken, är också det som är så lysande smart med kalklösaren. I kalkrikt vatten är det just salter och kalkpartiklar (kalcium & magnesiumkarbonat) som står för den extra elektrolytiska ledningsförmågan. Därför får vi en jonisk/elektrisk ström genom exakt de partiklar som vi faktiskt siktar på; vi vill ju eliminera just kalkens negativa attribut och effekter; dvs. fästförmåga och avlagringar. Kalkpartiklarna i vattnet påverkas och ”slås sönder” av den svaga men obevekliga elektriska ström som bombarderar partiklarna. Dessa påverkas på mikroskopisk nivå, omvandlas från sedimentbenägen, hård ”kalcit” till mjuk och mer pulveraktig ”aragonit”, som nästan helt saknar fästförmåga, så att inga fasta sediment och kalkavlagringar kan bildas. Problemet löst!

Hur tekniken används i IPS KalyxX
Inuti våra IPS KalyxX skapas galvaniska processer mellan ett stort antal elektroder av två olika metaller, som monterats på varannan plats, längs tubens hela innandöme, enl. bild ovan. (Bildar en rad av "seriekopplade" galvaniska celler.) Vattnets eget tryck och rörelseenergi, samt de patenterade (TGP®/Turbulent Galvanic Polarization) elektrodernas unika utformning, styr vattnet in i en virvlande, turbulent vattenström, en rörelse som tvingar runt vattnet genom och mellan elektroderna för att ge varenda kalkpartikel en rejäl dos av ström, så det mesta av all kalcit omvandlas till aragonit. Det behandlade vattnet upplevs och verkar sedan som betydligt mjukare vatten, trots att kalken faktiskt är kvar (fast i den beskedligare aragonit-formen, utan fästförmåga). Existerande avlagringar minskas t.o.m. gradvis.

Sediment i en vattenkokare förändras och minskas gradvis, och kan efter ca. 30 dagar enkelt torkas bort.

Enkelt verifierad teknik
Mer info om tekniken, kemin och teorin bakom IPS hittar du i vanliga skolböcker (högstadie-/gymnasienivå) och på mer vetenskapligt inriktade sajter. Du kan själv enkelt hitta mer ingående info genom att söka i valfri sökmotor på ”galvaniskt element” och ”elektrolyter”. Exempelvis har UgglansNO.se (högstadienivå) en ganska enkel och informativ beskrivning av galvaniska element. Och söker man specifikt efter "elektrolyter" hittar man mycket info om olika lösningar och hur de funkar. Allt vi presenterar här är bara en kort sammanfattning.

Livslängd mm
Teknikens enda egentliga nackdel är att elektroderna av den mindre ädla metallen sakta men säkert korroderas, så att kalklösare har begränsad livslängd på 8-10 år, beroende på vattenhårdhet. Viss avmattning i effekt kan märkas redan efter 5-6 år vid väldigt hårt vatten. Men kalklösarens låga pris gör att man enkelt och billigt kan byta ut dem många gånger innan man är i närheten av kostnaden för saltavhärdare. Dessa kan dock vara ett lämpligare val vid hårdhet över 25dH och i de sällsynta fall då 100% kalkfritt är ett krav, trots att det är mindre hälsosamt. 

Rekommenderade vatten-värden för IPS-produkter

 

Vad är hårt vatten?
Hårt vatten finns i områden med hög halt av kalk (kalcium eller magnesiumkarbonat). Hårt vatten tenderar att avlagra mineraler, allmänt känd som “kalkavlagring” i/på VVS-komponenter, blandare, duschar och apparater. Det är inte farligt att dricka vatten med hög kalkhalt. Det finns flera tecken på hårt, kalkrikt vatten; efter tvätt eller dusch kan huden kännas torr och stram, medan håret kan kännas torrt och stripigt. Tvål och tvättmedel löddrar mindre och tappar en stor del av sin effekt. Man ser ofta vita eller grå fläckar på kläder, diskbänk, glas, kranar, samt inuti kastruller, vattenkokare mm. Tvättade kläder kan kännas hårda och stela.

Vilka problem uppstår p.g.a. kalkavlagringar?
Beläggningar som kalkavlagringar kan blockera rör, värmespiraler i varmvattenberedare, duschar, mm och orsaka att komponenter tappar i effektivitet och till och med går sönder. Det är även fult, lämnar vita avlagringar på kläder och disk, en ständig olägenhet för slutanvändare. Än mer betydelsefullt; kalkavlagringar på varmvattenberedarens element minskar dess totala effektivitet och livslängd, samt driver upp energiräkningen. Kalkavlagringar är särskilt skadligt för varmvattenberedare. Vattenvärmare med kalkavlagringar och sedimentuppbyggnad minskar både effektivitet, vattentryck och livslängd på varmvattenberedare.

Avlagringar minskar vattentrycket, begränsar flödet, saktar ner överföring av värme, minskar effektiviteten, skadar värmeelement, förkortar livslängden och kräver dessutom frekvent, kostsamt underhåll.

Inte bra alls! Dags att skaffa kalklösare!